Det finns inga palestinier

Fri översätttning, ett avsnitt ur en text av komikern Larry Miller, "Intifadan och dess försvarare" från 2002.

..." Palestinierna vill ha sitt eget land. Det är bara en liten grej med det: Det finns inga palestinier. Det är ett påhittat ord.

Israel kallades Palestina under tvåtusen år. Precis som "Wicca", så låter "palestinier" uråldrigt, men det är en modern uppfinning.

Innan israelerna vann marken i krig, ägdes Gaza av Egypten, och det fanns inga "palestinier" då, och Västbanken ägdes av Jordanien, och det fanns inga "palestinier" då.

Så snart judarna tog över och började odla apelsiner stora som basketbollar, kan man tänka sig, helt plötsligt dyker det upp "palestinier", gråtande för sitt djupa band med sitt "förlorade land" och sitt "folk".

Så i ärlighetens namn, låt oss inte använda ordet "palestinier" längre för att beskriva dessa härliga människor, som dansar av glädje när vi dör tills någon påpekar att det spelas in på video.

Istället, låt oss kalla dem för vad de är: "Andra Araber Från Samma Ungefärliga Område Som Är i Ett Djupt Stadium Av Förnekelse Över Att De Aldrig Varit Kapabla Att Åstadkomma Något i Livet Utan Istället Föredrar Att Engagera Sig i Ett Förföriskt Melodrama Om Evig Kamp Och Död".

Jag vet att det är ett lite för klumpigt uttryck för att vi skall kunna förvänta oss det på CNN. Kanske det med det här då: "Judehatande grannar".

OK, de judehatande grannarna vill alltså ha sitt eget land. Oops, en sak bara. Nej, det vill de inte.

De kunde ha haft sitt eget land när som helst de senaste trettio åren. Speciellt för två år sedan vid Camp David.

Men om man har sitt eget land måste man ha trafikljus, sopbilar, handelskammare, och det värsta av allt, man fundera ut något sätt att förtjäna sitt levebröd.

Det är inte kul alls. Nej, de vill ha vad alla de andra judehatarna i regionen vill ha: Israel.

De vill förstås också ha en stor hög döda judar -- det är ju där det riktigt roliga ligger -- men mest av allt vill de ha Israel.

Varför? En av orsakerna, att försöka krossa Israel -- eller "den sionistiska enheten" som deras läroböcker kallar det -- har för de senaste femtio åren gjort det möjligt för härskarna i arabvärlden att avleda uppmärksamheten hos sina folk från det faktum att de är högst på prispallen när det handlar om att vara de mest icke läskunniga, fattigaste, och kulturellt efterblivna folken på Guds jord, och om du någonsin rest runt lite på Guds jord, vet du att det verkligen betyder någonting.

Jag får mig att himla med ögonen varje gång någon av våra förståsigpåare orerar poetiskt om det muslimska mellanösterns storartade historia och kultur. Om jag inte missat något, så har inte araberna gett världen något sedan algebran, och, för övrigt, tack så jävla mycket för det.

Tugga runt lite på det här och spotta ut det: Fem hundra miljoner araber; fem miljoner judar. Tänk alla dessa arabländer som ett fotbollsfält, och Israel som en tändsticksask i mitten av alltsammans. Och nu svär samma människor att om Israel ger dem halva tändsticksasken så kommer alla att bli vänner.

Verkligen? Wow, vilka härliga nyheter! Men hallå, hur var det nu med den här raden av krig för att förinta det där lilla landet och det här konstanta dånet av våldsamma blodseder att att driva varje jude i havet?

Oj, det där? Vi skojade bara.

Min vän Kevin Rooney hade en lysande poäng härom dagen: bara vänd på siffrorna. Föreställ dig femhundra miljoner judar och fem miljoner araber. Jag blev slagen av det briljanta i det hela.

Kan någon föreställa sig judarna spänna på sig bälten med rakblad och dynamit på sig själva? Självklart inte.

Eller sätta varje fiber och kraft i generationer till förfogande för att driva ett litet arabland ut i havet? Nonsens. Eller dansa av glädje över mord på oskyldiga? Omöjligt. Eller sprida och tro på fruktansvärda lögner om hur araberna bakar bröd med barnblod? Motbjudande.

Nej, som du mycket väl vet, lämnade åt sig själva i en fredlig värld, så är det värsta judar skulle göra mot folk att debattera dem till döds." ....