Eurabien och gaullisterna

Rötterna till den växande antiamerikanismen, den europeiska fientligheten till västerländska värden, hatet mot Israel och de missriktade sympatierna för palestinierna.


De Gaulle - en antiamerikan
De Gaulle hatade USA, han var en besynnerlig person, besatt av Frankrikes ära. Det slog an en nerv bland många fransmän.

Inte så konstigt kanske med tanke på deras sårades självkänsla och bittra militära erfarenheter alltsedan Napoleon.

Det här sättet att tänka slog inte bara rot bland den franska allmänheten, utan kanske ännu mer bland deras politiska elit.

Frankrike är ett mycket elitistiskt land.


Fransmän som inte bryr sig
Den franska allmänheten intresserar sig inte för vad deras politiska ledning gör utomlands och vare sig förväntar sig eller begär något etiskt beteende av dem, så länge det "bara" rör sig om utlandet.

Franska utrikespolitiska äventyrligheter som väckt uppseende i andra länder ger inte någon reaktion i Frankrike.

Fransmän anser sig alldeles för sofistikerade för att tro på några särskilda universella etiska principer.

Sådana barnsligheter får amerikaner hålla på med.


Frankrike - mot väst
I officiell fransk utrikespolitik ingår det uttryckligen att det ligger i Frankrikes nationella intresse att försvaga USA, eftersom Frankrike då skulle få större chanser att spela en vågmästarroll och verka för sina intressen.

Frankrike är en fiende till USA, om än inte militärt.

Men Frankrike har verkat och kommer under överskådlig tid att fortsätta verka mot amerikanska intressen närhelst de ser en möjlighet.

USA är grundat på upplysningstidens idéer, och är idag den främsta, om inte enda som faktiskt är beredd att försvara västerländska värden.

Frankrike är idag en fiende till väst.


Oljekrisen, europeiskt-arabiskt samarbete
I samband med oljekrisen inledde på franskt initiativ EG:s dåvarande nio medlemsstater samarbete med arabvärlden.

Det var grunden till den växande fientligheten mot Israel och den nuvaranda situationen, där de flesta européer ser det som självklart att vi skulle uppnå världsfred om Israel gav efter.

Tätare band med arabvärlden, kyrkans förräderi
Europa solidariserar sig alltmer med arabvärldens misslyckade diktaturstater, och ignorerar hotet från islam inom sina egna länder.

Det här gör de i samarbete med allehanda religiösa institutioner som ju ändå håller på att tyna bort på grund av europeernas minskande religiositet.

Kyrkan i väst samverkar gärna med "moderata" muslimer. Islam och kristendomen har ju sekulariseringen som gemensam fiende.

Man ser bilden av ledsna präster med tomma kyrkbänkar som gärna hoppas att en "andlig förnyelse" skall genomströmma Europa tack vare tokiga islamister här och var.


Rädsla och anpasslighet
Den europeiska allmänheten låter sig styras av sin rädsla för ett förmodat krig mellan civilisationer och har redan bestämt sig för att det är bäst att inte tänka på saken.

De inriktar sig på att anpassa sig så att de själva och kanske deras barnbarn kan leva i en förhoppningsvis fredlig samexistens med islam - på islams villkor.

Som Dhimmi då förstås.